Jag befinner mig i den lilla jordbruksstaden Kitale, som ligger på sluttningen till Mt Elgon och omringas av åkrar, getter och omkringspringande barn.

Han leder in mig i ett spindelnät av smala gränder som omsluts av lutande plåtskjul. Solen står mitt på himlen men här nere luktar marken av urin och gamla sopor. Framför mig går en pojke klädd i en lång och trasig kappa som släpar längs med marken. Mössan sitter snett på huvudet och i handen har han en bucklig plastflaska med lite lim i bottnen. Medan vi passerar de slarvigt ihopspikade skjulen följer människor mig med blicken då jag snubblande försöker skynda efter gatupojken.

– Hide your camera, säger han.

Han är en av limpojkarna på Kitales gator och jag har bett honom visa mig den här platsen. Jag vet inte hans namn och jag har ännu inte klurat ut om jag litar på vart han leder mig. I stunden är jag för nyfiken för att tänka på det.

Den smala gränden utmynnar snart i flera dammiga vägar som går kors och tvärs och huller om buller. Jag har kommit till järnvägsspåren som klyver plåtlabyrinten itu. Här säljs droger och här sover barn på plastpåsar. I ett hörn sitter de och sniffar lim tills deras tankar och röda ögon försvinner ur världen. Hit har de kommit för att fly tillvaron, mitt i dammet.

Efter gatupojken nickat bekräftande lyfter jag kameran och knäpper fotot som förevigar bilden av uppgivenhet för all framtid. Inte bara på min egen näthinna, utan även i kameran, på hårdskivan och alla möjliga ställen man kan spara ett fotografi på. Sedan kommer de, skuldkänslorna. De väller över mig som en flodvåg då jag långsamt sätter ner kameran i knäet.

Vad fotograferar jag?

 

På soptippen eller på gatorna hittar man dom, limpojkarna. Det är av olika orsaker vi ser gatubarn i stort sätt varje stad i Kenya. Föräldralöshet, hemlöshet och missbruk av alkohol och droger i föräldrahemmet är några av orsakerna till att barnen tar sin tillflykt till gatorna. Namnet limpojkar, eller Glue Boys som de kallas här, kommer från flaskan som de ofta håller under näsan. Tio cent kostar limmet de köper av skomakare i staden, som de sniffar för att bli höga.

Mitt namn är Sofia Jern och jag studerar till fotograf. Jag växte upp i Kenya, där jag nu också är stationerad för att dokumentera gatubarnens liv i både text och bild. Jag vill sprida informationen kring fenomenet med hemlösa barn som växer sig större, inte bara i Kenya utan i Afrika överlag. Det handlar om utsatta barn, som kan bli kastade i fängelset enbart för att de existerar.

Det är trots allt inte med ett lätt hjärta jag umgås med barnen, eller lyfter kameran för att fånga deras liv. En del av mig vill absolut inte exponera dessa människoöden för omvärlden. Jag trampar ogärna in på personliga områden med ett kallt och hårt hjärta. På samma gång vill jag inget annat än att fotografera och skrika ut till hela världen om hur dessa barn har det både idag,  imorgon och hur flera tusen till kommer att må de närmaste fem åren. Det är alltså mitt jobb, att skrika lite.

 

 

Mellan varven jobbar jag även med min insamling. Ett av målen med mitt arbete är att kunna bidra med en skolutbildning åt barnen jag fotograferar. Nu kan jag inte placera varje barn jag möter i skolan, men en del skall i alla fall få en chans till en utbildning. Jag vill verkligen tacka er. I nuläget har jag inte en aning om vem ni är som bidragit till den stolta summa som kommit in men jag är er evigt tacksam. I mitt fortsatta bloggande på Andetag hoppas jag därför få ge en inblick i hur insamlingen och mitt arbete framskrider och i slutet av december också kunna presentera barnen som fått en skolgång betald för sig.

Välkomna till ekvatorn! Jag ser fram emot att rapportera, från stället där solen står högst och regnet faller hårdast!

Sofia