Torkan har kommit till Kitale. Vid vägkanterna är sisal träden täckta av brunt damm och varje kväll färgas vattnet i duschen rött då det rinner ner i rören. Halsen blir torr, ögonen blodsprängda och kläderna är täckta av damm. I morgontrafiken ligger en slöja eldröd dimma över staden. Regnet väntas återvända i mars eller april.

På vardera sida av landsvägen ligger människor utsträckta under träden för att undvika den tärande solen. Lite varstans ligger gatubarn på marken, utmattade. Några håller krampaktigt en plastflaska med lim i handen och andra ser totalt livlösa ut.

Att det i Kenya inte finns en uppdaterad eller exakt siffra på hur många hemlösa barn som strövar omkring på gatorna i landets urbana områden visar statens ointresse i frågan. Den senaste uppdaterade siffran gjordes år 2009 av en organisation och enligt den rapporten skall det finnas omkring 600 000 gatubarn i Kenya. Den officiella siffran ligger idag på 250 000 – 300 000 hemlösa barn i landet. Fattigdom, politiska oroligheter, växlande värderingar, sjukdom och dödsfall är några av bakomliggande orsakerna till att så många människor tar sin tillflykt till gatorna. Många organisationer i landet, både internationella och nationella, har kritiserats för att de endast gör något åt symptomen, istället för att gå till grunden av problemet. Med detta avses då organisationerna tar in barnen, rehabiliterar dem, erbjuder akut sjukvård och utbildning till barnen, samtidigt som tusentals nya barn anländer till gatan varje år. Vad som egentligen sker är att organisationerna fyller i när myndigheter väljer att titta åt ett annat håll.

Den Kenyanska staten har en fond, Street Families Rehabilitation Trust Fund, som har gagnat 26 000 gatubarn över hela Kenya. I december förra året lämnades denna fond helt utan finansiellt stöd. Enligt den Kenyanska lagen skall varje kommun och stad i landet stå för grundutbildning, att fostra människor som lämnat skolan i praktiska färdigheter som kan resultera i ett yrke (Homecraft Centres) och barntillsyn.

I barntillsynen inkluderas inte rehabilitering eller omvårdnad av gatubarn, istället är gatubarnen i landet Planering- och delegering ministeriets (Ministry of Devolution and Planning) ansvar. Problemet här är att tillsynen av barnen inte borde ligga på ministeriets ansvar, utan på kommunerna och städerna. Idag måste en kommun gå utanför sina egna ansvarsuppgifter om de vill göra något åt de hemlösa barnen på gatorna, och med facit i hand, gör de Kenyanska kommunerna verkligen det? Nej.

Istället rycker polisstyrkan in och sveper gatorna rena från barn med slag och mordvapen.

 

 

Jag ser bara rött.

Jag är besviken på hur människor kan stå bredvid och låta det hända. Jag blir arg över min egen oförmögenhet att skydda dessa barn. Mitt tålamod med den Kenyanska staten har idag runnit ut i dammet.

Men det som gör mig mest ilsken är att jag har vant mig att se tioåriga barn liggandes bland sopor, nerdrogade.

Sofia