Det jag gör i Kenya just nu handlar oftast om att försvara gatubarnen, och stå vid deras sida då samhället har försummat dem. Barnen på gatorna är ett symptom av flera olika orsaker i det kenyanska samhället, som går långt tillbaka in på 1900-talet. Jag håller mig oftast ganska objektiv till det jag upplever och ser, för att kunna ge en neutral bild av verkligheten utan att påverka fotografierna. Våld är en del av gatubilden och även detta försöker jag hålla mig objektiv till, men ibland klarar jag inte av det.

Igår, vid skymningen, kramade jag barnen adjö då jag hoppade på en motorcykel hem. Vi hade suttit vid tågrälsen, bland sophögar och under det stora vackra jacarandaträdet, och berättat sagor för varandra. De visade upp sina fenomenala talanger med rappande och dansande medan jag med ett glatt hjärta filmade in det hela. Solen gick ner och runt om i staden kröp de hemlösa barnen ner under sina filtar.

På gatorna vistas barn och ungdomar mellan åldern 6 till 25 år. Det finns en stor skillnad mellan äldre och yngre gatubarnen. Gränsen verkar gå omkring 14 år, där de yngre är ute efter mat, lite lim och en varm filt om nätterna, lyckligt ovetande om hur hela gatubilden ser ut. De äldre männen på gatorna kan vara ganska våldsamma, men på dagen tycks de alla ändå leva i samförstånd, med ett och annat slagsmål mellan kortspelen. På morgnarna är de flesta nyktra och framåt eftermiddagen blir de mer och mer påverkade av de droger de använder, oftast lim, petrolium, alkohol och marijuana. Det är då skuggorna smyger sig på, och efter mörkrets inbrott finns det inte någon regel som inte är brutal nog att brytas.

På gatan fungerar gruppen som en social trygghet och en försäkring. Det finns oskrivna regler för att ansluta sig till en grupp av barn, som nya barn ofta måste följa. I Kitale är dessa ritualer någorlunda fredliga, om man jämför med större städer som Nairobi, Kisumu och Eldoret. Där kan svagare individer våldtas eller misshandlas av de äldre, oavsett kön, för att få kalla sig en del av gruppen. I Kitale finns det en press på att sniffa lim för pojkarna, och i sinom tid faller nästan varje gatubarn in i den vanan, påtvingat eller inte. Flickorna har det ändå värst. Är du ny som flicka på gatan måste du våldtas, så som alla flickor före dig. Detta sker vanligtvis inte bara en gång, utan flera. Gatuflickorna prostituerar ofta sig själva för att kunna få mat och pengar. Tacksamt nog finns det många organisationer, till exempel denna, som varje morgon och kväll går ut på gatorna för att rädda bland annat flickorna från gatuvåldet. Oftast i tid, ibland för sent.

I natt bröt helvetet löst, och det som inte borde få hända skedde. En ung kvinna blev knivskuren, våldtagen och rånad vid tågrälsen av gatu-ungdomarna. Dådet gjordes av de äldre barnen och det gjordes av samma människor jag fotograferar, umgås med och arbetar med. Jag mötte upp dom i gryningen för att forsätta mitt fotograferande men möttes av det chockerande eftersnacket. Det kändes som om jag krockat i en vägg av förakt. Jag hatar vad som händer runt mig, jag hatar vad barnen växer upp till och jag är förkrossad över att vi inte kan stoppa allt detta i tid. Några timmar tidigare hade en kvinna lidit något fruktansvärt där jag nu satt. Under det vackra jacaranda trädet hade dessa ungdomar begått något så otänkbart. Jag brukar beundra platsen under trädet. På marken under mig har naturen skapat en bädd av blåa blommor och daggdroppar som glittrar i morgonsolen. Till skillnad från resten av området kring tågrälsen brukar jag tycka att denna plats är fridfull.

Mitt emot mig sitter en av våltäktsmännen med tom blick.  Aldrig förr har det varit så svårt att möta någons ögon. Jag kramar om de små barnen runt mig och undrar om de kommer växa upp att bli som sina förebilder på gatorna. Kommer de växa upp och göra samma sak som honom?