Ibland kallas Afrika den hoppfulla kontinenten. Här finns resurser, här växer ekonomin och kanske finns här ännu orörda drömmar.

Med Afrika i blickfånget har världen aldrig slutat dra nytta av de orörda drömmarna under ekvatorn. Tvåhundra miljoner dollar, var värdet på Afrika och Kinas handel år 2012, en summa som ökat tjugofalt sedan ett sekel tillbaka. Man kommer inte långt längs vägarna i Kenya innan man ser hur Kina bygger upp infrastrukturen i landet. Enligt journalisten Howard W. French som skrivit boken China’s second continent (tips!) bygger Kina upp enorma delar av Afrika , i utbyte mot mineraler.

Brevid koppar, guldet och oljan finns också fattigdomen och brutaliteten, men det vet vi redan. Vi ser terrorattacker, inbördeskrig och nu även den värsta näringskrisen sedan 1985. Ingenting förvånar oss, i Afrika har vi sett allt hända. Då kontinenten flimrar förbi i mediebruset är det inte konstigt om hoppet sjunker och handlingskraften sinar. I Afrika finns det inte orörda drömmar, här går de i tusen bitar.

Ändå är det drömmarna som håller oss vid liv. I Afrika existerar det vackra och det vulgära parallellt. Jag tyckte det var så vackert, stycket jag läste i Elisabeth Rehns biografi om ett flyktingläger i Etiopen hon besökte år 1984.

”Människorna dog som flugor i lägren. Man frågade mig om jag verkligen inte ville gå in i tältet för de döende, dit alla journalister och fotografer rusade. Det var helt otroligt att se hur fotograferna steg och hoppade på de döende. Jag ville inte störa de döende i deras sista stund, jag ville se liv. Tältet för dem som skulle föda var sedan en helt otrolig plats. De kvinnor som skulle föda låg direkt på marken med bara en liten bit tjockt papper eller kartong under sig, och efter födseln hängdes pappersbitarna upp för att torka en stund. Och kvinnorna låg där och såg lyckliga ut när de visade upp sina små nyfödda. Mitt i allt detta kunde man uppleva födelsens under, och jag tänkte, att herregud så ni är lyckliga över era små barn mitt i allt detta elände. Och vilken framtid väntade dem? Det var ju ofta så att de bara var ett tillskott till en redan stor syskonskara. Så länge du har mjölk finns det liv. Och så fanns det alla dessa små som dog i armarna på sina föräldrar.Där fanns en pappa som vaggade ett alldeles uttorkat barn som var i dropp och sådant, men många av dem som jag träffade dog säkert redan innan dagen var slut. Jag fick en känsla av att också jag måste engagera mig mera, göra mycket mera. Det var ett slags väckelse.”

Jag tänker mycket på fotograferna som stampade på de dödas stund, men jag tänker också på de fotografer som inte fanns på plats då nytt liv kom till i flyktinglägren. Historier som illustrerar det hoppfulla i miserabla situationer håller jag extra nära hjärtat. Med barnafödelsen, det humanitära arbetet, de innovativa hjältarna är Afrika utan tvivel den hoppfulla kontinenten.

Namnet Fredrik Lerneryd har knappast många missat då hans fotografier om balletdansande barn i Afrikas störtsa slum figurerat i medier. I Nairobi, Kenyas huvudstad, ligger en av de största slummarna i världen. Med 2,5 miljoner invånare utgör slummen Kibera halva stadens befolkning och 6% av landets befolkning. I en djupdykning av slummen har fotografen dokumenterat en balletskola. Varje onsdag sopar eleverna golvet i en liten skola. Mitt bland de färgglada dräkterna och slummens fallfärdiga boningar har de vackraste fotografier skapats. Om ni missat bildserien ber jag er klicka in er på hans namn här ovan.

I ett tidigare blogginlägg nämnde jag att det finns en enorm trygghet i att dela ett nätverk med människor som också växt upp i flera kulturer.  Jag finner mest glädje i är att kunna dela tankar och erfarenheter med dessa. Mikaela Steffansson, som också växte upp i Afrika, har praktiserat på organisationen The Crisis Management Initiative (CMI) som jobbar med konflikthantering i Mellanöstern, Nordafrika, Euroasien och i Afrika söder om Sahara. Via henne fick jag upp ögonen för dessa kvinnor, som i Södra Sudan bygger upp sitt eget land och fört samman kvinnor, unga och politiska ledare i Afrikas yngsta land.

I Afrika förenas det vackra och det vulgära. De mest gripande ögonblick kan upplevas i vilken sophög som helst i Kenya. Brevid de vackra stunderna finns förstås den ständiga misären. Tidigare har jag skrivit om de berusade föräldrarna i slummarna. Alkoholismen jag skrev om dominerar stora delar Kipsongo-slummen. I samband med några av mina Kenyaresor träffade jag Oliver Lynton som nu fotograferar några av slummens invånare. Om man väljer att lyssna på djungeltrumman är Kipsongo det brutalaste och mest ociviliserade området runt Kitale. Klickar ni in er på fotografens namn får ni se Olivers porträtt av Kipsongos ansikten.

Precis som flyktinglägret i Etiopien 1984 måste vi få se de brutala delarna av världen för att kunna hjälpa. Lika mycket behöver vi få se den hoppfulla barnafödseln brevid de döda kropparna. En dag i februari då jag fotograferade några gatubarn i Kitale kom en afrikansk man fram till mig och undrade varför jag fotograferade gatulivet. Efter mitt något överraskande och tafatta svar funderade mannen en stund och tittade på mig.

– Är detta bilden du vill ge av vårt land?

Jag tänker ofta tillbaka på frågan han ställde. Jag vill inte trampa på de dödas stund. Jag vill inte krossa orörda drömmar. Här i Kenya vill jag att människor skall utvecklas, bli starka och ta hand om varandra. Jag vill att omvärlden skall se Afrika. I folks ögon vill jag att det skall förbli den hoppfulla kontinenten.