Då jag var liten drömde jag om att ha ett stort hus, så att jag kunde plocka in människor som bodde på gatorna och bo med dom. Jag ville öppna mitt hem för alla. Aldrig fanns det i mina drömmar någon som sade ”Nej tack, jag bor hellre på gatan.”

Det är ännu tidigt på morgonen i Kenya och barnen har åter igen plockat upp flaskan med lim efter den långa natten på Kitales gator. Jag har en liten gatuson, Brian heter han. Tio år gammal, envis och tuff, står han där och vinglar som om hela jorden skulle gunga under hans fötter. Kanske gör den det.

Han adopterade mig en dag, då han tog min hand och beslöt sig för att aldrig släppa den igen. I soluppgången går jag ut på gatorna eller till soptipparna för att hitta Brian. Ibland står jag snällt och väntar på hans pigga kram, medan han köper lim av en man som sitter i en bil omringad av gatubarn. Jag brukar fråga var han sov, och hur han har sovit den natten. Det är alltid svårt att lyssna på svaret. Han sover ofta på en hotellterass och han blir slagen om nätterna. En natt hade någon stulit hans skor medan han sov, jag gav honom mina skor men skulle mest av allt bara vilja ta hem honom, bädda ner honom i en säng med nytvättade lakan och försäkra honom om att han aldrig skulle bli slagen igen. Ändå rymde han tillbaka till gatan då han fick chansen till utbildning, rena kläder och något jag skulle vilja kalla ett bättre liv.

 

 

I Colombia kallas de för vägglöss (Chiches), I Rio de Janeiro är de förbrytare (Marginais). I Bolivia kallas de för malar (Polillas), i Vietnam är de damm barn (Bui doi) och i Rwanda är de endast otäcka barn (saligoman). I Kamerun liknas de vid myggor (mosquitos) och i Kenya är de avfallsplockare (Chokora).

Barnen står för allt vad samhället avskyr. Dom anses vara smutsiga, våldsamma och farliga och tillsammans har de dragit sig till utkanten av samhället. På gatorna, i slummen och på soptippar samlas skaror av hemlösa söner och döttrar. Där lever de en alternativ barndom. Utanförskapet stärker solidariteten dem emellan, och gruppen utgör en viktig trygghet på gatan. Där delar de på mat och pengar. Där sover de tillsammans på marken eller någon butiksveranda och där finns de till för varandra. Detta är styrkan på gatan men det är också orsaken till att så många barn inte vill bli omhändertagna.

Vad är det då som gör gatan så lockande?

 


Barnen visar upp en bild av lidande, svält och våld
och det kan te sig underligt att ett barn frivilligt lever ett liv på gatan. Ju kortare tid de  har vistats på gatorna, desto lättare är det att erbjuda dem en utgång. Redan efter en månad på gatan är det svårare att hålla barnet från det utsatta livet.

För  barnen erbjuder livet på gatorna en identitet de förr kanske saknade. Gatulivet erbjuder även en stor frihet, vänskap, spänning och det bidrar även till kreativa överlevnadsstategier. Om man bortser från verkligheten låter dessa ingredienser i livet fenomenala. Att flera av dom missbrukar droger och på så sätt byggt upp ett beroende är givetvis en orsak till att det är svårt att lämna gatan. Ändå är drogmissbruket inte den största anledningen till att gatulivet lockar. Fastän gatubarnen upplever hunger är många av dem mer välmående än deras syskon i barndomshemmen. På gatan kan de tigga mat, och stundvis finns här även organisationer som bjuder ut måltider. Det är så absurt att de kan trivas här, på gatorna, men det är också viktigt att förstå hur de gör det. Detta är något jag ännu försöker lära mig.

Då man ser bilder på utsatta gatubarn i Kenya är det så lätt att tänka att alla dessa skulle kunna föras till trygghet om man hade den ekonomiska kapaciteten till det. Och det är både upprörande och betryggande att lära sig att inte ens detta skulle kunna dra dom från gatan. Här i Kitale finns det oftast ett bättre alternativ för barnen än att leva på gatorna, men några enstaka barn vägrar ändå att låta sig räddas. De ser räddningen som en sorts social kontroll, istället för en social utveckling. Det tar mig nästan emot att skriva ut det svart på vitt, men en del barn trivs på gatan.

Sofia