Jag är i Finland några dagar för att samla tankarna. Trots att jag i fysisk person befinner mig i den ruggiga höstvintern kom inte riktigt tankarna med mig ända hit. Jag lämnade inte riktigt kvar i Kenya heller, utan hänger lite i ett vakuum mellan två platser. Det är många runt mig som växt upp i skilda världar, och merparten av de jag känner har, liksom mig, spenderat sin barndom i Afrika. Det ligger en enorm trygghet i det nätverk vi har byggt upp världen över, mellan människor som är vandrande fyrverkerier  av kulturer. Det  tycks för mig personligen bli svårare att, inför varje hemkomst, hålla tankarna till respektive kultur. Kanske, ännu mer än förr,  jämför jag mina två vardagar. Kanske har min värld äntligen börjar smälta samman till en?

Mina sex första år spenderades i Kenya, där min familj bodde. Finland var något vi talade mycket om, men för mig var det något obekant. Vi firande Finlands självständighetsdag med en tårta som föreställde vårt kära fosterland. Ibland fick jag brev på posten från den kalla vintern och då föreställde jag mig hemlandet som ett ljust vinterrike där man kunde få allt man önskade. Då vi sist och slutligen packade upp våra liv i Kenya för att återvända hem brast min lilla vinterfantasi. Flera år gick, då jag levde i en ständig tro om att vi en dag skulle flytta tillbaka till Kenya, mitt riktiga hem.

Medan jag började förstå att jag nu var bosatt i norden sökte jag febrilt efter en väg hem till Kenya. Jag tog ofta pennan i handen och började lägga ut mina tankar på papper. Jag har ingen aning om detta är ett sätt barn brukar bearbeta sina förvirrade tankar på, men det fungerade galant för mig. Jag hade hittat ett förtjusande sätt att kommunicera. Inte överraskande handlade allt i min lilla värld om prinsessor.  I mina egna teckningar började det gång på gång figurera en liten prinsessa och det var väl kanske inte särskilt förvånande att jag kallade henne Fia. Den lilla figuren kommunicerade en ärlighet jag aldrig vågade stå för och jag illustrerade hur hon grät, hur hon fnissade, hur hon rymde och hur hon busade. Sakta men säkert blev hon min största styrka. Där jag själv inte vågade stå för mina känslor fanns nu en tecknad figur som visade precis allt.

Hon har nu följt med mig hela livet och idag betyder hon mer för mig än någonsin förr. Precis som då jag var barn använder jag min FIa-figur för att klura ut mina tankar. Då jag ritar henne ljuger jag aldrig, hon står för precis allt jag känner.